Jag tycker det är litet trist att gruppspelet är över. Det är som att förväntningarna, entusiasmen och engagemanget plötsligt är över, som att bränslet tar slut. Nu är det allvar för några av lagen – resten är borta.

Jag tänker bli gruppspelskramare. LÄNGE LEVE GRUPPSPELET!

Karin Boye beskrev det där så bra:

”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.”

Gruppspelet är vägen.

Och träningen i novemberkvällen. Det är det som är lycka.

Men okej, nu ska det avgöras och många lag har tagit sig till A-slutspelet. Stort grattis till dessa!

Lika stort grattis till alla andra lag också. Att vinna är skitkul, men inte viktigast.

Dörren på baksidan till ÖP-hallen stod öppen. Jag sneglade in och träffade tre glada grabbar från Sydafrika, från Kapstaden. De bjöd mig in.

– Take a picture of us, sa de och jag var inte nödbedd.

Sedan spelade jag och de tre pojkarna fotboll inne i hallen. Där var svalt och skönt och Griffin, Nathanaed, Matthew och jag slog inlägg och hade kul. Bollen förenar. Ett oväntat möte för mig och för dem.

De undrade varför vi hade byggt en så stor hall runt planen.

Jag försökte förklara, om all snö och vinter och att vi inte kan spela utomhus på flera månader, och de lyssnade och såg på mig med stora ögon.

– Oh, snow!, sa de och det såg ut som om de förstod vad jag menade.

Sedan fortsatte vi att spela och de bjöd in mig till deras avgörande match i cupen senare på kvällen.

Fyra flickor med sina namn skrivna i pannbanden låg och vilade ut och tittade på en av matcherna. Det var Emelie, Clara, Diana och Alicia från Gimonäs ungdomsidrottsförening. GUIF kort och gott. De skulle också troligen klara sig vidare till slutspelet.

”HEJA SVERIGE! HEJA SVERIGE!!”

Det lät nästan som på en fotbollslandskamp på Råsunda. Men när jag kom närmare hörde jag att jag hört fel.

Det var inte Sverige, tvärtom lät det:

HEJA SVERRE! HEJA SVERRE!

Det var Sverresborgs unga pojklag från Norge som gjorde mål på mål mot ett annat norskt lag och på sidlinjen stod några lättklädda vuxna och gjorde vågen och manade fram spelarna.

Träffade Gaisarn. För den oinvigde handlar det om Ingvar Strandeberg, fotbollsintresserad Göteborgare, numera tränare i Häggenås SK. En engagerad eldsjäl med många kloka synpunkter när det gäller bland annat talangutveckling inom fotbollen.

– Det blir svårt för fotbollen om inte fler vuxna engagerar sig som ledare, sa han och så berättade han om en dröm han har ibland.

– Jag skulle kunna ställa mig till förfogande för Häggenås och stå på Tigervallen hela dagarna och bara träna och leda deras ungdomar för en halvtidslön. Då skulle vi kunna få igång fotbollen rejält i bygden, sa han.

Han log, förstås, men onekligen hade han en poäng i det.

Helge Haugskott hette han, och målvakten i Sverresborg. Han hade inte särskilt mycket att göra i gruppspelsmatchen mot Myssjö/Oviken så han lade sig ned i gräset och vilade.

• Som målvakt vill man ha många anfall?

– Ja, i dag var det lugnt, sa han.

Slutbilden är fin. Två pojkar som plötsligt började prata, som kanske hade samma bakgrund. Den ene i norska Skaun/Buvik, den andre i svenska Krokom/Offerdal (matchen slutade 1-1). Två ensamkommande flyktingbarn som pratade samma språk. Kanske hade de träffats någonstans tidigare. Förhoppningsvis har de en ljus framtid. Två människoöden i alla händelser. Och jag gnäller på domslut!