Det var läge för fest, stämning och hyllningar. Det var bara att sätta sista skottet i sista stå.

Då sjabblade arrangörerna bort det. Dåligt ljud, inga bilder från scenen på storbildsskärmarna och en orkester som troligen fanns någonstans i bakgrunden, men som jag aldrig hörde. Men som borde ha varit på alerten och spelat i takt till att alla hjältarna kom upp på scenen.

Dålig närkontakt alltså. Det var som om det bländande ljusspelet, den ögonflimrande tekniken och partygubben på scenen tog över hela föreställningen.

Dessutom en landshövding som läste alldeles för tyst innantill (?) och som inte hördes mer än sporadiskt, och så till detta den blåklädde på scenen som hela tiden uppmanade oss att jubla eftersom det minsann spelades in en film – vi var alltså där som statister?

Nej, med sådana arrangemang kan Östersunds kommun glömma framtida stora mästerskap. Det här var för amatörmässigt. Det här var inte ett föreningsmöte med lokala skidklubben, det var ett av de största idrottsögonblicken i Östersunds historia (hittills) och då får man inte sabba hela festen!

Vi 20 000 länsbor som var där hade varit värda mer respekt.

Tur då att OS-hjältarna var där, och att de bjöd på sig själva. Tack vare värmande aktiva, tålmodig, förväntansfull publik och en Lotta Löfgren från lokalradion som rutinerat på något sätt höll ihop det hela gick jag ändå därifrån med hyfsat varma kinder.

Det går naturligtvis inte att helt dissa en kylslagen kväll med säkert över tjugo tusen människor på torget i Östersund och alla dessa idrottshjältar på plats. Både gropen i mitten och ytorna runt om och ända ner mot gamla Skivhörnan var alldeles svarta av människor som hade tagit sig dit i marskvällen.

Och vi hade alla under en timmes tid lyssnat, förundrats och häpnat, inte bara över de aktiva idrottarna, utan även över det sprakande ljusspel som vandrade över torget alltmedan vi stod där och skrek oss hesa till Tina Turners The best.

Och den som fick varmaste applåderna av alla, det var – om jag bedömer det hela utifrån min horisont på en betongsugga vid Landbys – Anders Södergren. Det var standing ovations för en tvättäkta hero!

Tvåa i min egen lilla favoritlista kom Helena Jonsson, och trea Charlotte Kalla.

Vi älskar OS-guld och vi älskar våra hjältar. De har åkt, curlat och skjutit sig in i våra hjärtan och vi ryser och får tårar i ögonen när de kommer tillbaka och visar upp sig för oss på det lokala torget.

Och Anders Södergren greppade micken precis när alla skulle gå av och vände sig mot publikhavet och jag tror han sa något i stil med:

– Tack allihop, det här är bland det grymmaste jag varit med om någon gång!

Och när landshövding Britt Bohlin slutligen släppt sin papperslapp och tittade ut över folkmassan kunde hon också släppa loss:

– Det här var häftigare än Lady Gaga!

Det borde hon ha sagt till alla. När ljudet var påslaget.

20 000 på plats, visst blev det en fest, trots allt.