Det innebär också ett bokslut för en strålande karriär.

– Jag skulle vilja sammanfatta den som lite upp och ner. Men som helhet är den naturligtvis ganska fantastisk, säger Thobias som fyller 35 år i början av april.

Han inledde karriären som traditionell åkare, men var på direkten helt klockren när han sadlade om till sprint i början av 2000-talet.

– Från början var sprinten inte värd vatten i skidförbundets ögon, och det var väl först efter mitt VM-guld 2003 som det blev riktigt etablerat. Intresset i media blev plötsligt mycket större och vi fyllde på med ett riktigt bra lag, fortsätter han.

Resten är helt klart svensk sprinthistoria från en skidåkare som förutom perfekta fysiska förutsättningar alltid ansetts som ett taktiskt snille i en sport där marginalerna är minst sagt små.

Den känslomässiga höjdpunkten i karriären kom 2003 i italienska Val Di Fiemme.

– Att vinna första individuella guldet är naturligtvis hur stort som helst. Jag slog ur underläge där och det var först när Peter Larsson blev utslagen i prologen som jag trodde att jag skulle ha chans att ta VM-guldet.

– Samtidigt har jag aldrig varit så trött och lycklig som när jag och Björn tog OS-guldet tre år senare, minns han.

Avprogrammeringen som elitskidåkare har han redan inlett.

- Mellan Vasaloppet och helgens Duvedsrajden så har det bara blivit två träningspass. Det är faktiskt rätt skönt och jag har hunnit åka en hel del pulka och varit på badhuset med Hanna, säger Thobias som i början av maj väntar sitt andra barn tillsammans med sambon Linda.

• Har du funderat på hur vardagen ska bli när du inte längre är inne i träna-äta-tävla hjulet längre?

– Jag har ju åkt skidor hela mitt vuxna liv så jag vet och kan inget annat. Helt klart blir det en utmaning att hitta något som man brinner lika mycket för.

• Vad kommer en civil Thobias Fredriksson ägna sig åt?

– Det finns inga direkta planer i dagsläget. Men under min karriär så har jag skapat massor av kontakter, inte minst utomlands, och på något sätt så vill jag gärna fortsätta att vara nära skidsporten. Kanske blir det också en vända på skolbänken för jag har ju inte läst sedan gymnasiet.

• Stannar familjen kvar i Östersund?

– Det är för tidigt att säga och det är mycket som ska pusslas ihop den närmaste tiden. Men samtidigt har jag gott om tid.

– Skidåkningen har varit min trygghet, mitt liv och arbete under nästan 20 år. Så just nu känns det lite ovisst och jag är faktiskt lite livrädd, säger Thobias och bränner av ett varmt leende.